• Järn och stål

    Det största avsättningsområdet för kalkindustrins produkter är inom järn- och stålindustrin.

    Förbrukningen av bränd kalk rör sig kring 30 – 45 kg bränd kalk per ton stål för samtliga stålsorter utom för rostfritt stål där förbrukningen i regel är över 90 kg per ton rostfritt stål.

    Kalkens uppgift är att rena stålet från svavel samt att åstadkomma en flytande slagg ihop med andra slaggbildare.

    Valet av kalkkvalitet styrs av tillverkningsprocess och stålkvalitet. Både roterugnsbränd kalk och schaktugnsbränd kalk används.

    Stålframställning sker enligt två vägar, den ena baserad på järnmalm och den andra på skrot.

     

    Malmbaserad metallurgi

    I det första steget, masugnsprocessen, chargeras kalksten tillsammans med malm och koks. Om pellets används som malmråvara kan kalksten finnas med som ingrediens. I regel krävs även komplettering med kalksten. Syftet är detsamma, nämligen att binda föroreningar och få fram en flytbar slagg tillsammans med andra ämnen i järnmalmen. Den slagg som framställs kan i stor utsträckning återanvändas som t ex vägbyggnadsmaterial.

    Bränd kalk och kalksten används som råvara för att binda och avlägsna svavel vid järnframställning.

    Från masugnen går det framställda tackjärnet vidare till en LD-ugn där ingående kolhalt i järnet tas bort med syre. I detta skede används i regel schaktungsbränd kalk som tack vare sin lösbrända kvalitet har en något snabbare förmåga att bilda slagg än den hårdbrända kalken.
    Storleken på den brända kalk som brukar användas är 7 mm och uppåt.

    Skall stålet sedan genomgå en efterbehandling i en skänkugn så används företrädesvis roterugnsbränd kalk för att förhindra uppkolning och väteupptagning i stålet. För detta ändamål används oftast blåsbar fraktion.

     

    Skrotbaserad metallurgi

    Här tillsätts den brända kalken i samband med nedsmältningen av skrotet. Både roterugnsbränd kalk och schaktugnsbränd kalk används och syftet är detsamma, att ge en flytbar slagg samt att fånga upp föroreningar och att svavelrena stålet.

    Här använder stålverken i regel blåsbar fraktion.

    Sker en efterbehandling som beskrivits i den malmbaserade tillverkningen så gäller samma förbrukningsmönster.

    Är det ett stål med låg kolhalt som t ex. rostfritt stål så användes företrädesvis roterugnsbränd kalk då den minskar risken för uppkolning.

     

    Stränggjutning

    Detta gäller båda tillverkningsvägarna och här är kalken vanligtvis inblandad med andra mineraler för att utgöra ett skyddande skikt på stålytan under gjutningens gång.

    Rostfritt stål genomgår efter kallvalsning en syrabehandling av stålytan, så kallad betning, för att rena den. Den syra som har använts neutraliseras sedan med släckt kalk.

    Förutom inom järn- och stålindustrin används kalksten och bränd kalk även inom annan metallurgi. Kopparframställning är ett exempel på detta där sulfidmalmgruvorna använder dessa produkter för pH-justering och i smältprocesserna.